Det är så märkligt.
Livet är så märkligt.
Först lever en, suger ut det en gillar, lever livet på det bästa sätt en kan och får också ta del av diverse skit utled vägen. Sorg, sjukdom, tunga saker lite då och då. En lever och så...poff...tar det slut.
När andarna, livet, lämnar kroppen så är skalet kvar. Boningen för de där livsandarna.
Det är märkligt. Kanske inte livet så mycket, utan slutet på det.
Vi har planerat begravning, sånger och psalmer och låtlista för avsked. Blommor till kistan, foto av mamma och annonsen ordnad. Som ett driv av planering som också är en del av processen. Mest för att det måste planeras men också en del av att förstå vad som hänt. Som en del av sorgen.
Också så märkligt, att sitta med prästen idag och berätta om älskade mamma. Hur hon var, vad hon tyckte om, hur mamma och pappa träffades och hur hon liksom såg livet med och för oss som sitt kall som hon gav all sin kärlek till.
Det är så sjukt att det är mamma vi pratar om på det sättet.
Det är så sjukt att det är mamma vi pratar om på det sättet.
Så sjukt att det är för mamma all denna planering sker.
Det borde varit en fest, en hyllning som är härligt rolig och som aldrig vill ta slut. Precis som mamma var, hon ville aldrig att festen skulle ta slut, hon ville alltid stanna till sist.
Det borde varit en fest, en hyllning som är härligt rolig och som aldrig vill ta slut. Precis som mamma var, hon ville aldrig att festen skulle ta slut, hon ville alltid stanna till sist.
Tänder ett ljus i det röda huset även ikväll.
Som någon skrev behöver hon ju se när hon lägger pärlsocker på bullarna.
Älskade mamma.
Det är en sådan tomhet, så overkligt att inte ha henne här i fysisk form.
Det känns verkligen som att en förlorar ett av väderstrecken, som att allt blir lite mörkare, dystrare. Då förlorar en vartannat andetag.
Älskade mamma.
Det är en sådan tomhet, så overkligt att inte ha henne här i fysisk form.
Det känns verkligen som att en förlorar ett av väderstrecken, som att allt blir lite mörkare, dystrare. Då förlorar en vartannat andetag.
Grubblar just nu på sista dygnet, på att det fanns saker som borde gjorts annorlunda, och som hade gjort att tiden med mamma blivit lite längre innan sista andetaget.
Skrivit ner mina tankar och ska skicka dem. För att förhoppningsvis få igång en reflektion över hur det blev och hur det kunde blivit.
Skrivit ner mina tankar och ska skicka dem. För att förhoppningsvis få igång en reflektion över hur det blev och hur det kunde blivit.
Inget hade ändrat hur det blev, men vår tid med mamma kunde blivit längre. Vi hade kunnat hålla hennes händer ännu lite till.
Ändå gick det stilla till. Lugnt. Som att hon var klar, och ville gå in i det röda huset. Som att hon visste att där var det fint, att där väntade något bra.
Och jag tror hon gick i tillförsikt att hon var oändligt älskad.
Det är det viktigaste.
Att hon gick med det i sitt hjärta, för det är verkligen så sant.
Så oändligt älskad och saknad.
Kramar ❤️ Johanna