Johanna Roth

 

Igår gjorde jag något modigt, något utanför min comfort zone. Något som tidigare varit så självklart. En del av mig. 

En sångröst som jag haft sedan barnsben och haft mycket glädje av. Egentligen inget jag tänkt så mycket på utan det har bara varit en alldeles självklar del av mig, tills den rycktes bort helt. Under två år kunde jag inte alls sjunga, inte en ton. Var väldigt hes när jag pratade under lång tid.

Sakta men säkert har jag återfått en del.

Har fortfarande en slöja över stämbanden, en liten rosslighet.

 

Som jag sett det så länge så har det ändå varit en sorg att inte fått tillbaka det jag hade, att det låter annorlunda och inte lika klart. Jag har hela tiden velat sträva dit utan att känna att det riktigt går.

Så träffade jag igår en gammal vän och djävulskt musikaliske gitarrist Eka, för att känna på det lite ihop. 
Ta upp det vi en gång hade i de band vi hade - Aprilväder och VäderLek, pröva mig fram i sångens vindlingar.

Mötet blev så fint, så viktigt. 
Tog med lärdomar, från både honom och från min kloka unge som jag messade med efteråt. 
Lärdomen att en ibland råkar ut för saker  som gör att en behöver lära om, anpassa oss till situationen. Möta den istället för att motarbeta.

Jobba med och inte mot.

Göra denna rösten till min.

Ta emot och omfamna, med dessa förutsättningar.

Tar till mig det och ska verkligen försöka det.

Bli vän med den röst som nu är min.