Låter tystnaden omsluta mig.

 

Ett kryss i kalendern.
Som att du visste att den dagen skulle du ge upp. 
Ge upp den där angripna, svekfulla kroppen och kila vidare.
Som för att förbereda dig själv, att det där taget måste släppas där och då.
En sådan ohygglig kamp det är ibland, i livet. Mellan hopp och förtvivlan, går det nu eller inte...
tills det inte gör det mer. Tills kroppen inte orkar. Kanske inte skallen heller, kanske får den nog...?
Jag var inte beredd, och jag vet inte om fler kände så.
Att det gick så oerhört fort där innan krysset. Du själv kanske var beredd, men jag var det inte.
 

Avskedet blev väldigt fint. Så mycket fin musik, känslosamt och också svängigt. Vackra blommor, vackra ord om dig av officienten Yvonne -så väldigt lugnt, värdigt och också gjort med humor mitt i allt. 
Det var tungt, rösten svajade i början av sången som det lätt gör. Ändå kunde jag fokusera, göra det för dig. För att du ville det. Sången var för dig och för din familj, och också en tröst för mig själv. 
Den andra solosången sjöngs av en annan vän till dig, så fin låt och en så fin sångröst. Känslosamt och skört men samtidigt starkt.

Är trött idag, som att jag sugits ur på energi.
sista dagarna har jag känt det som att jag skulle bli sjuk men antagligen var det för anspänningen. 
Känner mig frisk men oerhört trött, efter gårdagen men också på grund av väldigt för få timmars sömn här hos vännerna vi åkte till igår. För mycket i huvudet. I kroppen. 
Somnade kanske två och vaknade halv sju. Sitter nu i tyst hus och skriver här.
Låter tystanden omsluta mig.
Mörkret utanför.
Så rofyllt.
 

Så mycket gott, god ingefärsdrink, gott rödtjut, god mat. Mycket musik, prat, skratt.
Vi skålade för livet.
Det här vackra, underbara, bitvis vidriga och så vackra livet.
Jag viskar tack ut i mörkret.
För att jag fick Dela en liten del av ditt liv, och för att jag fick vara med igår. Din nya resa började redan den dagen krysset fanns. 
Och du fanns med igår. 

 
Vi får leva vidare.
En ny lördag är framför oss, kanske får jag snart lite kaffe i systemet. En pratstund.
En resa hem för att sedan göra lördag.
Träffa mamma och pappa, ta en promenad och kanske även ett gympass för att få ur mig det som bubblar innanför huden.
 
Och så vila.
Ikväll har maken vinprovning för hans tjejer och ett gäng av deras kompisar, i vår festlokal i källaren. Det har blivit en mångårig tradition. 
Jag ska hämta mat till kalaset och avnjuta den i sällskap av ett gäng vinglada människor, men sedan blir det en lugn kväll.
I min fåtölj.
Just nu låter det som det bästa!
 
Kram ❤️ Joey
 

Kommentera här: