Johanna Roth

Det är stimmigt i bröstet.

Sorg, advent och glädje över pynt och vacker stad, sångövningar inför viktig begravning, nervositet och mycket på jobb. Allt i en blandning. 
Vaknade supertidigt i går och var på jobbet strax efter 06. Idag är det också tidigt uppvaknande men inte lika crazy. 
Nåja. Bara att ta det för vad det är.

Det finns bara en väg och det är upp, eller igenom det.

Livet måste genomlevas oavsett.

 

En summering av detta år är att det varit tungt.

Mycket sorg och smärta, med sjukdomar, allt roddande och sorg som det inneburit, och också en liten seger över den ovälkomne främlingen som gjorde sitt inträde före jul förra året. Vännens sjukdom, denna kamp som hon nyligen förlorade. Livet är verkligen vidrigt och vackert, nästan i samma sekund. 
Men de där sorgerna som hopar sig, de tar på en.

Det känns som att de gröpt ur en del av mig som just nu gör att jag har lite svårt att känna den där riktiga glädjen, det pirriga som jag så lätt annars har i mig.

Det har fått sig en törn, och det får vara så.

Livet ska som sagt genomlevas och även jag hämtar nog andan så småningom.