Johanna Roth

En kort promenad till Coop efter jobbet, i lite duggregn. Ändå skönt med luft, några steg utsträckta efter dagen som mest varit stillasittande. 

Ost, bröd och hämtning av ett paket.

Fågelsång.

Tänker att vi kan röra oss fritt, gå och handla, vara trygga där vi sätter våra fötter. 

Det händer fruktansvärda saker även här, i vårt land, där en tror sig kunna vara helt safe men där ondskan poppar upp som från ingenstans. Vansinnesdåd av till synes helt avstängda människor, utan minsta respekt för liv.

UNICEF skriver att de beskjutits på väg med förnödenheter till Gaza. Ren ondska där Israeliska styrkor öppnat eld. Igen. På människor som vill hjälpa vanligt folk. Det är så jävla sjukt, och en sån oerhörd ondska som är svår att förstå. Där det tycks vara helt legitimt att döda allt det som inte tillhör en själv, där det tycks vara målet med det hela. Att döda så många som möjligt av vanligt folk, obeväpnade som bara vill leva som just vanligt folk. Ren ondska. 

Här kan jag njuta av den där inköpta osten och laxpastan, av att umgås med mamma och pappa. Av blommorna, som en vacker bröllopsbukett i rosa.

Jag kan njuta av värmen i huset, av att el och vatten funkar och av att nu få ligga här i min galet sköna säng med täcke och kudde. 

Så självklart men så sårbart och något som faktiskt kan tas ifrån oss.

Det finns så mycket att vara tacksam för.

Och det finns så mycket saker som borde vara bättre i vår värld, i vår mindre värld här hemma och i den större utanför vårt lands gränser. 

Det är också något en kan vara tacksam för , att en kan skänka pengar till de hjälporganisationer som försöker göra skillnad för de som har det på helt annat sätt än vi.

Nu ska jag njuta av min nya bok, av att maken ligger här bredvid mig frisk och kry.

Av att sedan få släcka och veta att jag kan sova tryggt.

Det är stort.

Kramar ❤️ Johanna