Ett stort jävla fuck you-finger!!!
Ibland är livet sjukt.
Mellan glädje och sorg, ljust och mörker.
Som en bergbana, som går i normaltempo tills första backen och sedan i en jäkla fart. Svårt att hänga med, tankarna som ett virrvarr och huvudet upp och ner.
När en tror att livet liksom kan få tuffa på, i den vanliga lunken så slår det till.
Tänker på Freddie Wadlings text, i Nu lyfter vi från marken:
"Och just som man har vant sig, just som man trott man lärt sig
Slår det till
Just som man slappnar av, försiktigt slappnar av, slår släggan till
När man med säkerhet i steget, tar steget ut på nåt som inte bär
Man tror att man är säker men säker blir nåt man aldrig är"
Livet, det där enda, värdefulla och så ofta så fint och bra på olika sätt, kan ibland verkligen visa upp ett fult ansikte. Låta oss gå balansgång, för att vi inte ska känna oss för säkra.
Vi vet ju att det är skört.
Att ingenting är för evigt eller kan tas för givet. Men ändå. Så fucking meningslöst med sjukdom och lidande, med rädslor och ångest som griper tag i strupen, i bröstet och viftar med sin svarta flagga. För att hota oss där vi står, mitt i livet.
Det är bara så sjukt, så vidrigt.
En människa som redan haft sin beskärda del av tuffa saker, kan hon inte få skonas? Kan det inte få vara nog?
Hallå livet, gudar, stjärnor och moder jord…
Vaka över henne, över vägen som hon måste gå. Igen.
Ge kraft, styrka och ett stort jävla fuck you-finger i luften till det som nu bråkar i kroppen!!
Kram ❤️ Johanna