Saker vi själva inte rår på.
Kändes fint att gå in här.
Stå där, med mitt tända ljus. Tänka. Skicka en tanke, en liten bön. Till stjärnorna, moder Jord eller någonstans.
Om beskydd över det nära och det långt ifrån. Saker vi själva inte rår på.
För ett halvår sedan, imorgon, gick vi in i denna vackra kyrka på vår stora dag.
En glädjens dag verkligen, den bästa dagen i livet - den och när min älskade unge kom till jorden. En sådan lycka rakt igenom!
En lite annan känsla idag, i mörkret, med dämpad belysning, tända ljus och någon som övade vid en orgel. Lugnt och vackert.
Trösterikt.
Det bakades pepparkakor idag, med min kära mor. Varje år sedan 1990 när jag flyttade hemifrån, har vi bakat ihop. Varje år har vi gjort hemgjorda men i år blev det köpt deg. Det var inte riktigt enligt plan men Maxi hade fin deg som vi bakade med istället.
Goda blev de, och det är ju huvudsaken.
Och stunden var fin, att vara ihop och småprata, baka, äta ihop.
En långpromenad i härlig kyla och kyrkobesök blev uppladdning för att sätta upp ljusstakar i fönstren. Tänt de vi kan tända, då det i nya rummet saknas el just vid fönstren. En annan dag blir det ljust även där.
Ett steg i taget.
Nu film, The Plane, en otäcking där pulsen går upp. Om en kraschlandning i ett gudsförgätet ställe någonstans på Filippinerna där livet styrs av terrorister. Hoppas på bättre slut än början så att pulsen går ner.
Kram ❤️ Johanna