Johanna Roth

Satt här ikväll, på en matta.

Kände in. Luften. Rummet. Hur det kommer att bli. Andades. 

Fick ett bryt, mitt i allt. Känslor som bara kom, som en sorg långt inifrån som inte gick att kontrollera. Kanske ska en inte försöka det heller. Kontrollera alltså. Kanske får alla känslorna ta plats, komma i vågor som de behagar.

Varit så nöjd att det nu är fjärde veckan vi går in i, som varit en bra vecka. En god lungperiod helt enkelt. Så otroligt skönt, att känna mindre obehag, mindre tryck på bröstkorgen, mindre hosta och mer energi. Mindre störda nätter.

Och så nu hände något. Efter att ha somnat gott vaknar jag med kill i bröstet och hosta med rossel. Inhalerar de tre sorter jag har mest. Tar en strepsils och tänker att det ska lugna sig.

Verkar som att kroppen och lungsen vill annat. Som att de manar på fåtöljen i vardagsrummet. Och bok. För att kanske, om ett tag, ge tillåtelse till sömn igen.

Vi får väl se.

Bara att följa med. Det går inte att streta emot, det har jag lärt mig.

Kroppen min, du som varit så bra nu ett litet, litet tag ändå…!

Är verkligen inte redo för en skitperiod redan! Du spelar väl bara mig ett spratt, eller hur?

Kram ❤️ Joey