Som mitt koffein.
En bättre dag.
Tendens till ångest på förmiddagen, men fick besök vilket vände dagen. Lunch med vän och sjuksköterskekollega smekte också själen.
Kanske är det så att det är för ensamt på sommaren liksom, för lugnt och tyst på mitt arbetsrum som släpper på småjävlar liksom?
Fick förslag av god vän som jag dryftade med, att kanske jobba hemifrån en dag för att bryta känslan och omhulda mig lite. Ska prova det imorgon. Kanske gillar jag det bättre när valet är fritt, och inte som under pandemin när jag och kollegan var hemma
varannan dag. Då var det pest!
Nu kanske det kan bli lite balsam. Vem vet!
Har svårt för att avgränsa mig och min hjärna ibland, tar på mig känslor, bekymmer och tar in dem och marinerar det. Inte alltid så bra för egen del, men också svårt att klicka på "off " liksom.
Ibland behöver en som nu, sitta i gungstolen och lyssna på musik. Boota om, med Dylan på vinyl som maken köpt till mig.
Så jävla bra, helt enkelt.
Träning av det slag som tilltalar är också bra. Som ventil, som nödvändigt för att hålla lungs och kropp i schack. Och knopp.
Älskar det. Att det blivit som mitt koffein, ett måste för att fungera. Ändå en bra grej att ha som ett måste tänker jag.
Maken har hälsat på yngsta dottern, tillika min lillbonus, och hennes David. De befinner sig i stugan på landet-landet och njuter lugn och ren luft. Lewanders kafé är ett trevligt ställe att besöka när en är i krokarna, och det gjorde dem idag.
Inväntar honom nu, mannen min. Vi ska upp till det icke förtjusande Grand och kolla in ny servis på cervera. Vi fick presentkort i bröllopspresent vilket är toppen!
Bob Dylan.
Hans nasala röst smeker just nu gott.
Kram ❤️ Joey