Johanna Roth

Det gjorde sig till känna inatt, att jag sovit i samma rum som en liten kattfröken ett par nätter. Andningen var knas så några  inhalationer fick det bli vid ett par tillfällen. Vaknade hes, med kli bröstet och seg i lungan.

Inget som hindrade dock, är ju van att ha det så emellanåt.

Stack med maken till Maxi och bolaget efter frukost, och jag gick sedan ner till stan för ett par ärenden. 

Blev en kaffe hos vännen Ulle, långa kramar och snack. Det var så otroligt att vila i den famnen en stund. I lugnet. Dela tankarna. Frustrationen över varför somliga arbetar i sjukvården, om de inte vill göra sitt yttersta för den de möter. Dagarna i Lund kändes ändå märkliga, lite nochiga fastän de säkert har all kunskap men de gjorde inte sitt bästa för att förmedla den.

Ska försöka släppa det nu efter sista (hoppas jag) roddandet med magnetröntgenbilderna.

Jag kan inte göra mer nu, utan bara vänta.

Och mamma mår just nu bra, det är gott så.

Låta livet levas en stund igen. Utan att hålla andan liksom.

Tvättat idag, handlat mat och ett par nya växter, bytte julklappsklänning till fin sammetsjumper, och så hamnade vi här i nya favoritrummet, både mannen och jag.

Lyssnar på vinylklapparna jag fick, otroligt härligt. Sara Parkman och Mitski i dessa högtalare är inte fy skam alls! 

Kört ett kortare pass på gymmet idag, otroligt skönt efter en veckas uppehåll.

Själv med podd i öronen, så välbehövligt.

Så bekant. Liksom meditativt.

Snart rester av den ris- och julskinkegratäng jag gjorde igår - gott!

Kram ❤️ Johanna