Ett vapen för förändring.
På en vecka har hösten tagit sitt grepp om lönnarna. Vacker färgprakt onekligen.
Just nu är det ju vackert.
Ser ändå med vemod på kommande höst.
När löven faller och träden blir kala.
Inte min favorittid. Men inser mer och mer för varje år, att det ändå går så fort. Tiden liksom,
Den flyger fort.
Fortfarande blommar det ändå.
Som ett sista rop att inte ge sig så lätt.
Som att naturen vill tala till oss, ge oss mod. Att inte böja oss, utan våga säga ifrån för orättvisor och galenskaper.
I skrift, i tal, i rop. Sång. Poesi. Ord! Detta vapen, detta sätt att fängsla människor med, Inge hopp, mod, rädsla, glädje med.
Ett vapen för förändring.
Som blommor som håller ut.
Som vägrar släppa taget om sommaren.
Kram ❤️ Johanna