Något som händer i mig.
Mörkret är så svårt att stå ut med.
För varje år blir det svårare att fördra det, att gå upp på morgonen och övertala sitt bättre vetande att jo, det är faktiskt morgon. Fastän klockan verkar vara mitt i natten. Och fastän huvudet skriker att det bästa vore att gå och lägga sig.
Det gör mig så trött, oavsett vad alla säger om att det är mysigt med tända ljus.
Jo. Det är ju fint.
Men ljuset…det välsignade ljuset - det är fint.
Dagtid, i hög luft och vackra färger så går det bra. Då finns det en kraft, en energi som liksom ger lite hopp. Men mörka morgnar och kvällar…det är något som händer i mig av det. Det är liksom svårt att stanna uppe i ljuset på något sätt.
Tog cykeln efter jobbet, först till vårdcentralen för min fjärde coviddos, och sen mest en runda för att bara cykla. På min fantastiskt trevliga, nya elcykel som är så fin och härlig. Det gladde mig, den där rundan. Det är så festligt med detta fordon!
Cyklade hem till mor och far en sväng, satt och snackade en stund. Drog sedan hem igen på min svarta skönhet, till mannen, mat och The Old man på Disney +.
Blir tidigt i säng, för att läsa en stund. Vila huvudet från dagens huvudbry och pusslande med en del lösa trådar. Kanske sover jag fram någon bra idé till lösning.
Kram Johanna ❤️