Johanna Roth

Livet.

Det där otroliga, som bjuder på så mycket.

Skönhet, skratt, tacksamhet, roliga stunder, varma och värdefulla, fest, resor. 

Kanske får vi uppleva glädjen att bli föräldrar, mor- och farföräldrar och vissa av oss kanske även får barnbarnsbarn. 

Det finns så mycket som gör att vi vill leva, de flesta av oss. Vi vill vakna till en ny morgondag, höra fågelkvittret en dag till, känns värmen mot kinden och dra in blomdoften i näsan. Vi vill träna, springa, älska, omge oss med älskad familj och vänner.

Sen drabbar livet oss.

Inte bara med skönhet och skratt utan också med bottenlös sorg, oro och ångest över vad som komma skall. 

Det kommer något som drar undan mattan, eller slår av benen för oss. Som skapar dödsångest. Oro över hur det kommer att gå, hur det kommer att bli. För en själv, för dem runtomkring. Det drabbar så många utöver den som faktiskt blir sjuk.

Livet är skört. Går runt på gräsmattan, lyssnar på fåglarna.

Tårarna rinner, och jag tänker att det ska bli bra. Att operation och behandling ska ge oron och ångesten en smäll på käften och göra så att vännen får nytt hopp, ny tro och många dagar, många år till framöver. 

Så att det blir fler fester, kaffestunder, kramar från barn och barnbarn, vänner och familj. 

Så att denna fucking cancerhelvete ska slängas i en soptunna och förgöras. 

Så livet! Kom igen! Du är stark!

Sänder alla tankar och all kärlek till vännen, till hennes nära och kära. 

Stjärnorna, moder Jord….kom igen!!!

Många kramar ❤️

Joey