Kärleken till människorna.
Det är något fridfullt på natten, i tystnaden. Men också hyfsat irriterande att inte kunna sova, att hosta och inhalera och låta kroppen bli lugn igen. Efter en timma kunde jag lägga lägga mig och sova igen.
Tänker varje gång, att det ju ändå är en droppe i havet att ha enstaka knasnätter om jag jämför med hur det var för ett par år sedan. Då var knasnätterna fler än de lugna,
En vänjer sig fort vid lugna, sköna nätter där andningen bara funkar.
Det blev en liten resa i minnen idag när mamma skickade denna bild. Tydligen ville min mormor Alva ha teckningar från barnbarnen då hon fyllde 70. Brorsan och jag tecknade varsitt självporträtt, som kanske inte var så likt men ändå. Jag ser
ändå oss med de typiska frisyrerna, mina minibrillor.
Tänkte vidare på minnen. På speglarna jag haft så länge, som var farmor Majas och farfar Tages lysningspresent från 1935 tror jag. De passar bra över farmors byrå, känns fint att samla ihop det lite.
Strykjärnet är en gåva från min mammas moster Aina, som alltid köpte saker på auktioner. Det har följt med mig sedan jag flyttade hemifrån 1990.
Och skorna, de hade jag som liten.
De där små minnessakerna som påminner om olika liv, jag gillar det. Det skapar värme och själ åt ett hem, tänker jag.
Och minnena påminner om kärleken till människorna som förut haft sakerna i sina ägor. Det är vackert att tänka på.
❤️
kram Johanna