Johanna Roth

Tänker ofta på det, att den som utstått det mesta av och från oss ändå är den som älskar mest. Oavsett. 

Min egen har fått vara med om en ganska krokig väg, liksom från sidan. Säkert många gånger suckat, gråtit och skakat sitt huvud inför det jag gav mig in i. Att till synes maktlös stå bredvid när stormen yr och jag bara fortsatt, trots varningen. En del av henne måste gått sönder vid de tillfällena.

Liksom hoppet måste ha tänts när jag återvände från de mer eller mindre galna strapatserna. 

Och då med en öppen famn och massor av kärlek.  Outtröttligt. Gång på gång. Utan att vara arg eller förebrående, utan bara välkomnande. Glad över att galenskapen för denna gång tycks vara över, med hopp om stabilitet och ett bättre vägval.

Min mamma. Så otroligt att ha fått ha en sådan mamma, som alltid funnits - och finns - där. 

Som är precis så. 

Med en öppen famn och en vilja att förstå det som händer, även om det ibland måste kännas omöjligt. Men bara att vilja…det är kärlek!

Kram ❤️ Johanna