Johanna Roth

Efter långsov, slöfrukost och tungt men bra styrkepass gav jag mig iväg för den dagliga promenaden. Gått denna rundan förut, min slags memory lane. Idag blev det så påtagligt, så stannade och fotade en del.

Som hit, som min älskade unge och jag ofta gick till. En slags naturlig koja i skogen bakom vårt hus. Ibland tog vi fika med oss, satte oss på en sten och drack saft och kaffe, åt en bulle eller två. Pratade om det som hjärtat då var fullt av.

Det är knappt så den syns bakom grönskan, men där är en stor sten. Den var precis framför vårt köksfönster, och vi satt ofta och tittade ut där. Frida-Hedvig tyckte sig alltid se en Uggla där, varje dag. Den tycktes tala till henne och vara väldigt viktig. När jag slår upp i min lilla bok om Djurens betydelse så står det så här: 

Gör bruk av din egen visdom.

Min gåva till dig är att föra din egen visdom och tradition vidare. För den vidare genom t ex skrift eller tal.

Så passande, och så talande till oss båda. Att erfarenheter, känslor, historier behöver komma med i skrift. Landa där för att lättare låta det vara och gå vidare, kanske.

Min dotter är en hejare på att skriva, och ska i höst gå skrivarskola på Nordiska folkhögskolan. Vem vet vart det bär? 

Och jag ska skicka iväg mitt första manus till ännu ett förlag, är tanken. Vill inte ge uthos  hybridförlag. Tänker att om moder jord vill så kommer det kanske något annat erbjudande så småningom. Med tålamod och vila i det.

Ett nytt manus är på väg ut från mig, in i datorn. Men det är svårare. Fingrarna lyder inte lika bra denna gång. 

Lekplatsen vid det hus där min dotter växte upp, ser inte riktigt likadan ut som då. Men minnena finns, och en lekplats är där. 

Både hon och hennes brorsor och jag var här mycket. Här gungade hon första gången, lärde sig cykla, klättrade i lyktstolpar och hängde från mattställningen, plockade körsbär med Dennis och Dante så alla kläder fick dränkas i yes diskmedel innan tvätt...hoppade barfota i vattenpölarna och skrattade...

Här grillade vi med grannarna, och jag lärde känna en av mina bästa vänner vid denna grushög. Vänskapsband, samtal och stöd, lek och lust, sorg och glädje - allt finns här.

Som måsen hälsar,

Dina vingar bär dig dit du vill, så lita på dig själv och din egen förmåga. Min gåva till dig är att känna tilltro till dig själv. Med andra ord - tvivla inte. Känn hela tiden tillit och du når ditt mål.

Livet.

Det ordnar sig ändå, trots berg- och dalbana emellanåt. Utan tro på att det kan ordna sig, så överraskas en att det ändå går. 

Den gången också. 

Och fastän knäna får skrapsår och pannan stångas blodig, så går det att resa sig.

Resa sig och gå, plocka ihop minnena och göra det till sin egna historia. 

Kramar ❤️ Johanna