Hoppas hitta änden på snöret.
Ännu en full-rulle-dag, vilket jag egentligen gillar. Tiden rusar fram onekligen, men när klockan ändå är sen så känns det fortfarande som att det är massor kvar av olösta trådar. Börjat nysta i många men inväntar besked om somliga, så de går
liksom inte heller att lösa på studs. Imorgon är en annan dag där jag hoppas hitta änden på snöret!
En mindre promenad efter jobbet fick det bli, för att få ny energi.
Ännu ett avsnitt av sektpodden. Kan tyckas fullständigt obegripligt att en gick med på allt, att de inte gick därifrån. Men det är just det som är normaliseringsprocessen, att det onormala blivit en så stor del av en själv att det blir som normalt.
Obegripligt för utomstående om inte erfarenheter av liknande slag finns. Det är då lätt att döma, att säga att de som är fast i det borde gå. Bara sådär. Det som gjort processen normal är att det självförtroende och den självkänsla en hade en gång
är helt under isen. Kraften att gå finns inte. Kraften att tro på sig själv är borta.
Någonting måste till för att väcka det som var, för att locka ut det där livet som är tänkt att levas.
Det där fantastiska, jobbiga, härliga, tuffa, roliga, sorgliga, fina livet!
Som i alla fall jag önskar få leva länge, länge.
❤️
Kram Johanna