Så förbannat ont och samtidigt så vackert.
Ännu en ljuvlig dag, med solsken och värme i sena augusti.
Efter en hektisk dag är det så skönt att gå hem, byta om och ta sig ut i naturen.
Idag stod det några urtidskor i det höga gräset, lugna och coola, idisslande med sina stora horn och långa päls. Som en fridfull tavla i naturreservatet, med bokskogen strax intill, doften av skog, gräs, jord.
En fantastisk runda, att samla tankarna på.
Att andas djupt, in och ut medan benen går, svetten rinner, det gör att jobbiga tankar försvinner. För varje steg fylls det på med lättare andetag, skönare tankar. Det tunga släpper lite mer för varje steg, och världen blir en smula vackrare.
Trots det som tynger, kramar om hjärtat ibland så att musten går ur.
Livet kan göra så förbannat ont, och samtidigt vara så vackert. Och ibland så fullständigt obegripligt.
När en ser det här är det liksom lätt att tro på det sköna ändå.
Det finns ju där, hand i hand. Bredvid det svarta går det vita, vid mörker finns ljus.
Kram och omfamning till dig som behöver.
❤️
Joey