Johanna Roth

Ett stort behov av att svettas, att promenera och att få loss kroppen på nåt sätt, var stort idag. Gick direkt hem efter dagen, bytte om och tog en mindre runda, som var det jag hann med. 

Det har varit en tung dag. En skör dag, där tankarna finns på barndomsvännen och på hennes familj, livet och döden, det oförutsägbara när det ska ske. Allt rör sig fram och tillbaka. Haft fint samtal idag, så sorgligt och vackert på samma gång om just det ofattbara, om smärtan som blir så tydlig blandat med fina minnen. Allt i samma skål på något sätt. Som livet är, sött och salt, surt och beskt i någon slags otydlig balans. Eller tydlig obalans kanske. Svårfattligt, oavsett.

Att gå är någon slags läkning i sig. 

Att gå, tänka, lyssna, gråta- allt samtidigt - tycks frigöra saker inuti. Det släpper liksom loss känslor, och ger något tillbaka. En tröst. 

Se lugna kor (tjurar kanske?) som ligger och tar igen sig, höra fåglarna, njuta av bokskogen längre fram…som bomull.

En skön avslutning på kvällen med goda vänner, god mat och prat. Sådan skillnad att ses IRL verkligen, istället för på skärmen. Möten utan bilder som fastnar, ljud som hackar och istället få blickar som kan mötas och speglas i varandra, och en omfamning. 

Otroligt skönt och välgörande.

De där vännerna, så viktiga. 

Det där livet, så tacksamt för dagarna vi får.

Kramar ❤️ Johanna