Johanna Roth

Ibland krampar musklerna fullkomligt ihop. Blir som stenar under huden och smärtan och stelheten är ett faktum. Kände igår att det var på väg, efter träningspasset då jag nog körde lite för mycket. Tack och lov finns bästa akupunktören på jobbet..! Det absolut enda som riktigt funkar även om det gör djävulskt ont både under tiden och efteråt. Trösten är att det imorgon blir bättre och det är värt allt!

På fredag kör vi en match till då hon inte vågade ta mer idag.

Sitter nu här, i musikrummet, med värmedyna över axlar och nacke och med Alvedon i kroppen. Väntar på lite bättre tider, helt enkelt.

På jobbet var det mycket även idag. Det är så det är nu, men jag har nog hållit mig lite lugnare i själen ändå. Igår kände jag mig arg, frustrerad över alla dem vi inte kan hjälpa just nu. Det är ett läge som ingen rår för, då coronan ödelade det mesta av tänkt och lagd planering.

Längtar så innerligt efter att virushelvetet ska vara förvisat till underjorden. Tänk att få umgås igen, krama och hålla om, klappa på axeln och vara nära. Inte gå zick Zack på trottoarer och i affärer utan bete sig som en normal människa.  Och jag längtar hädiskt mycket efter en kösituation som är hanterbar, där patienter kan få operationstid inom nästan önskad tid...! Vilken härlig dröm!

Just nu drömmer jag om mer värmedyna och ytterligare Alvedon om en stund.

Det är rimligt.

Kramen Joey❤️