Johanna Roth

Lätt blött under promenaden idag.

Så skönt att gå fort, medan regnet öste. Ändå varmt i luften. Mycket syre och det doftade gott. Påbörjade sommar i P1 med Greta Tunberg, men pausade då jag slog mina päron en signal. Gillar att prata medan jag går. 

Vill ju höra hur de mår, kolla läget nästan varje dag.

Hur de har det i sin karantän som består av näthandel, inga besök i butiker, inga spontaninköp eller spontanbesök hos vänner. Träningen har under lång tid bestått i stavgång i backigt elljusspår, eller en promenad runt sjön. De sista veckorna har pappa börjat återgå till gymmet igen. På bra tider, och där han spritar maskinerna både före och efter användning, liksom händerna. Ingen dusch där utan det görs hemma.

Men ändå är han så glad för att åter få träffa sina polare. Som han har längtat! Att återfå lite normalitet, få kroppen att jobba på det sätt han saknat. 

Så klart att de önskar uppehåll och lagom temperaturer så att vännerna kan ses utomhus, i någons trädgård eller i någon park.

Så har många det runt om i vårt land, i världen. De som tar detta på allvar håller sig till restriktionerna. För sin, och för andras skull. Och hoppas allt som oftast på att eländet snart ska vara över. Kanske kommer det igen. Antingen en blomning av detta virus eller en mutation. Eller nåt ännu värre. Det tror vissa epidemiologer och det låter ju tyvärr rimligt, tänker jag. 

Nya virus kommer, som kommer att skaka världen. Igen. Vad som skulle bromsa det vet jag inte men jag tror att Greta är något på spåren. Kanske måste vi tvingas att tänka om, omvärdera. Lära nytt. Om vi vill ha en förändring, hålla oss friska och bromsa negativ utveckling av Moder Jord. 

Kanske hänger allt ihop.

Precis som allt hänger ihop.

Hur vi väljer att leva, vilka avtryck vi gör på de runtomkring oss. Hur vi väljer om, gör nya vägval och får nya perspektiv.

Lär och lär om, så länge vi vill.

Så länge vi försöker.

Mer än så kan vi inte begära.

Inte av någon annan, och inte av oss själva.

❤️

Johanna