Som ett andetag.
En era är snart över.
Skolan jag haft barn på i många, många år har nu tjänat färdigt för vår del.
Tre barn har jag haft som gått där. Yngste bonussonen, äkta dottern och lillbonus-dottern.
Och i år är det lillbonus som slutar nionde klass och går vidare till gymnasiet.
Time flies. Sannerligen är det så.
Tiden flyger.
Hur många gånger har jag gått här...?
Dragit dottern i pulka, gjort hoppsa-steg för att göra vägen roligare. Busigare.
Gått långsamt hemåt, ner på stan för att njuta av en fika på hemväg. Pratat om dagen, om tankarna som dyker upp.
Den där tiden...
Snart 3 år sen jag körde min älskade unge upp till Stockholm. Till okända mål, ny skola, nya vänner.
Känns så märkligt, att även den eran är slut.
Som ett andetag, så fort känns det ibland.
Nu planerar vi student.
Livet.
Som ett andetag.
Imorgon tar vi farväl.
Av en man som levt ett långt liv, fått vara pigg nästan in i det sista.
Så fint ändå, att få ha levt över 90 år förhållandevis pigg och kry.
Som har fått vara en viktig del i många människors liv.
Som jag i somras hälsade på efter år av icke-närvaro. Med en rädsla att kanske skulle han inte känna igen, men jo - det gjorde han.
Precis som om det var nyss.
Men nu orkade inte kroppen längre.
Det sista andetaget är draget.
Det där livet.
Så långt ibland men ändå som ett andetag.
Saknar min sambo, hans varma bröst att lägga mitt huvud på om natten.
Ändå går det fort, ett par veckor.
Som ett andetag.
Kramar ❤️ Johanna