Musik, neuropsykiatri och chicklit.
Fick så läsa i lokaltidningen om min älskade unge, som blev intervjuad inför måndagens gig.
Ser fram emot det, att få ta in.
Sitta ner, äta en bit. Andas in musik.
Vara bland goa människor.
Vet att mycket är spontant, improvisation från hjärtat, skapat av en känsla i stunden som ger glädje till både musikerna och lyssnarna.
Vilken ynnest!
Plockat med en tvätt, vattnat blommor.
Ligger nu i soffan och ska ta mig an sista kapitlen i min trevlighetsbok Från och med du.
Chicklit heter det som genre.
Trevlighetsbok, eller trevlighetsfilm tycker jag bättre om som utryck.
En lättläst bok, som inte precis skakar om eller går på djupet men som roar för stunden.
Fyller sin funktion även det emellanåt.
Läser en intervjuserie i smp om neuropsykiatriska diagnoser och människor bakom dessa. Om uppväxt och skolans sätt att bemöta och hantera.
Så tänker jag att det liksom borde utvecklats mer, att resurser borde finnas för att möta alla med olika behov.
Har själv tänkt precis som det skrevs idag, om matte...att det borde fokuseras på hur vi ska hantera livet. Hur betala räkningar, vad händer om du tar ett lån, hur deklarera och varför....
Matte på vardagsvis som kanske även skulle fångat mitt intresse då.
Inte förrän sjuksköterskeutbildningen och läkemedelsberäkningen förstod jag liksom nyttan och var motiverad nog att lära.
Ibland fokuseras det möjligen på konstiga saker tänker jag, som mer skulle kunna styras av specialintressen.
Liksom inom alla ämnen.
Kanske kunde livskunskap vara ett grundläggande tänk när läroplanen ska uppdateras...kanske är det så redan även om väldigt många inte ser den tanken bakom eftersom prestationskrav och medföljande ångest står i vägen för själva lärandet.
Kanske kunde en förändra för att förbättra.
Framför allt ge varje individ sin mening, sitt mål och utgå från det. Olikheterna.
Förstår ju hur svårt det måste vara.
Men omöjligt kanske det inte är...?
Kramen ❤️ Joey