Johanna Roth

Melodifestivalen är över.

Men inte kritiken över hur det var, avseende programledaren, tävlingsbidragen, pausakterna, upplägget.

Verkar som en aldrig sinande ström av vassa tungor och elaka repliker.

Jag kan inte låta bli att förundras.

Varifrån kommer denna kritiklust, att gå så all in att kritisera varje sekund av ett, ja förlåt mig, egentligen inte jätte-meningsfullt fenomen...?

Vi pratar melodifestival.

Inte världspolitik, världsekonomi, flyktingfrågor eller grundläggande rättigheter i en demokrati.

Nej, all energi som kan uppmanas läggs på melodifestivalens vara eller inte vara, klädval, skämt och om rätt låt gick vidare.

Hm.

Jag förundras.

Kanske är det så när omvärlden är orolig (jag menar, vad ska hända i maj månad när USA möter Nordkorea...egentligen?? Två maktmissbrukande med ego större än hela världskartan i samma rum), att behovet av att lyfta mindre väsentliga saker till ett större sammanhang.

Som om det tar udden av orättvisor och hemskheter i världen.

Om vi koncentrerar oss mer på det obetydliga får även det betydelsefulla mindre utrymme...?

Jag har tittat lite.

Har funnit somligt rätt begåvat, till och med bra - som Sandman till exempel. 

Och professionellt, snyggt - som Ingrosso.

Somligt riktigt musikaliskt dåligt.

Ingen nämnd, ingen glömd.

Och då har jag nöjt mig där.

Bytt kanal, eller valt musik på Spotify och istället djupdykt i min bok.

Blir idag glad när jag läser inlägg om förebilderna Ingrosso o Sandman. Om att de hyllas för att de var tokglada, grät, peppade varann, pussades och kramades i all spänning. Att de vågade va sig själva med alla känslor. Det var härligt med lite cred!

Avstängningsknapp är annars piffigt!

Då slipper en se allt som verkar grått, jättetråkigt och dödstrist...

Slipper lägga energi på att reta sig på nåt en inte nödvändigtvis behöver se.

Och det är ju alldeles, alldeles underbart!