Ändå så vackert.
Det blev promenad, lunch på gammalt hederligt fik och inköp av svensk-kit till engelska vänner igår. Går ju inte att köpa kaviar, ostkaka eller sill precis men mjölkchoklad, knäcke, lakrits och servietter med svenska flaggan på håller.
Kroppkakor med goda (och absolut nödvändiga) tillbehör fick vi, dessutom ingick kaffe och valfri kaka i dagens lunch. Ibland har en tur!
När vi var i stugan var vi på fantastisk loppis. Tänkte på dottern som hade blivit lyckligt crazy bland alla vackra kaffeserviser. Jag hittade denna fina sås-snipa. Så söt tycker jag.
Fick bli premiärservering med oatlys väldigt goda vaniljsås när vännen och kollegan kom på besök. Ja, det blev rabarber- och vinbärspaj till såsen också.
På nåt sätt övertrött och övermätt.
Känner mig gravid (och det är en fysisk omöjlighet så det kan ni glömma) av all mat idag. Mycket lunch, fika och ikväll fantastisk mat hos goda vänner.
Vet att sådär mycket blir toooo much för min klenmage men jag glömde av mig lite.
Får sova en annan gång.
Som omväxling inte inhalationsbehov som stör sömnen.
Tänker på döden i natt.
Efter promenad på kyrkogården, omtanke och puss till de som vi besökte...så kom tankarna på min egen och andras oundvikliga död.
Hade tanken när jag var som sjukast nu, att det liksom var "en bra dag att dö på" om det var dags. Känt så ibland, att händer det nu är det ändå ok. Jag kände mig lugn i det. Inte rädd, utan såg det mer som "ok då. Låt det va".
Men det var inte meningen nu, det var inte min tid. Och jag tackar min lyckliga stjärna för det.
Lugnet finns dock inte då det gäller andra. Då är det nåt jag helst skjuter framför mig eftersom det gör alltför ont att tänka på. Det ger mig verklig ångest ibland, då en påminns om livets förgänglighet. Om det sköra som skiljer livet från döden.
Om att mista, slitas itu av sorg och saknad...
Men ändå. Det är vilsamt ändå att själv inte vara rädd.
Men nej, idag är det ingen bra dag - nu mår jag bättre och vill mer. Kraften har kommit åter till ganska stor del.
Livet är en berg- och dalbana, onekligen.
Men jag önskar fler magiska himlar.
Mer fågelkvitter.
Lugna stunder i stugan.
Skratt, samtal om livet, om kärlek, politik, musik, relationer - med vänner. Med sambon. Föräldrar och bror. Dottern.
Önskar mer tid att se mig om.
Att läsa vackra böcker.
Att älska. Dansa. Sjunga. Känna.
Jag önskar många dagar med min älskade unge, få se henne utvecklas, forma sitt liv, göra sina resor både inuti och rent fysiskt.
Vill få uppleva känslan, lyckan och ynnesten att lära känna mitt lilla planerade bonusbarnbarn.
Få ligga på min älskade mans bröst.
Bli gammal med honom.
Finns mycket kvar att göra. Se. Njuta av.
Livet.
Det är ändå, för det mesta, så vackert.
Kramar ❤️