Johanna Roth

 

Ibland är skildringar skrämmande.

Hur något som verkar så ont från början ändå kan etsa sig fast, äta sig in och bli en del av en ung kvinnas liv.

Återigen är språket inte det bästa, biografier är inte det överlag. Men historien är stark, och för mig som läsare helt overklig.

 

Anna-Lena berättar öppet om livet före, rastlösheten och ombytligheten med resor, jobb och killar. 

Om vägen in i vit makt-rörelsen som också kantades av festande och killar, musik.

 

Hon berättar om de som var i rörelsen, om att det inte var de som hade högst IQ som verkade söka sig dit, och hur människorna levde dubbelliv. Kostym på jobbet, och helt annan outfit i hemmet och på möten.

Hur människor valde att svälja all propaganda utan minsta kritiska tänkande.

 

En intressant bok, väl värd att läsa.

För att få en inblick i något som för de flesta är långt bort från ens egen syn, på människan och omvärlden. 

Och boken, historien, skapar hopp.

Hon tar sig ur det.

Brottas med rädslan över att försöka skapa ett nytt liv, där välgörenhet för andra är det som blir hennes nya ledstjärna.

 

Just hoppet är väldigt skönt att se.

Att till synes en förvriden människosyn kan ändras, och fyllas med värme istället för hat.

 

kram Joey ❤️