Mitt i meningslösheten, så vackert.
Som så många gånger har jag tänkt att livet liksom är meningslöst egentligen.
Vi föds, och vi dör.
Ingen vet när, men alla vet liksom att i mål dör en.
Det är förutsättningarna för livet.
Och ja, det är det vi får förhålla oss till.
Lyssnade på P1 hela vägen hem från hufvudstaden. På Känsligt läge och Allvarligt talat. Det senare tog upp frågan som rätt ofta poppar upp i mitt huvud.
Att det inte riktigt finns nån mening.
Och att jag med en axelryckning tänker att det liksom är så, och att det är ok.
Vi har obestämd tid, där vi gör det som vi själva vill och behagar. Det som för oss ger innehållet i livet, den slags mening vi sjävla ger det.
Det avtryck vi vill lämna efter oss.
Till den som vill komma ihåg, ta vidare det vi kanske själva påbörjat.
Jag kan tycka att döden är väldigt onödig, eftersom den sliter oss från dem vi älskar.
Hela livet är möten och avsked.
Det gör ont, men det gläder också såklart.
Mitt i det meningslösa grundläggande livet så är det ju fantastiskt och gör det på nåt sätt än viktigare att leva de åren vi får innan vi trillar av.
Att det finns en begränsad tid.
Tid av härliga möten, fina människor, vackert väder, blåst och snöstorm, ilska, glädje, kärlek, natur, dofter, älskade ungar och upplevelser av alla de slag. Som får oss att vilja leva.
Det är vackert ändå.
Kramar Joey ❤️