Bättre än en tror.
När jag vaknade idag kände jag inte för träning alls...så trött, så trött. Åt min frulle, drack mitt goda morgonkaffe innan en runda till jobbet för att kolla hur uppgraderingen gått och se till så att datorerna fattade galoppen. Och efter det gick jag i alla fall till gymmet. Tränade rejält, svettades ymnigt och njöt. Ibland blir det bättre än en tror trots osug!
Igår började jag ju kolla på programmet Gympaläraren, på svtplay. Det här är ett sorgligt program eftersom det visar många ungdomar med ren ångest inför idrottslektionerna, trasiga människor med taskigt självförtroende som avskyr tävlingsmomenten, ledet som står bakom och tittar när en springer fram till en jäkla trampett, eller bock och ska prestera. Programmet går liksom ut på att få ungdomarna att gilla rörelse, utan prestationsångest. Och de lyckas ju, eleverna vågar och mår bättre, blir peppade och påhejade. Jag kan verkligen känna igen mig hur det var i skolan. Att bli vald sist. Att trots ynka kilon känna att kroppen kändes som en blyklump, likt en elefant...så hemskt att bli sittande på den där jävla bocken eller ducka för bollen i brännbollen medan folk buade och tyckte "va fan"....nej, det var inget kul. Hade jag behövt gå i "schemalagd tortyr" nu så hade jag fått F, eftersom jag de allra flesta ggr sprang 5 km i skogen med lärarens tillåtelse. För att slippa förnedringen. Att röra på mig har jag alltid gillat, men på mitt sätt. Utan redskap och bollar. Utan att nån står och suckar. Hoppas att många idrottslärare kollar på detta och får inspiration!
Kram❤️