Morgontankar.
Tankarna far lugnt fram och tillbaka medan bilen far fram i mörker, med ömsom strilande regn, ömsom blötsnö som landar tungt på rutan.
Tänker på ynnesten att få komma iväg allihop, något jag längtat efter. Till värmen, till nåt annat än vardagen, skola o jobb. Det är verkligen nåt att va tacksam för och vårda likt en hård, söt karamell som långsamt får smälta i munnen.
Funderar på större barn och jämför med bonussönerna, om jag tänker annorlunda nu med tjejer i huset endast kontra killar.
om det hade varit aktuellt att åka iväg och lämna de hemma själva, hur hade jag tänkt då? Samma som nu...? Förmodligen inte, ärligt talat.
Och jag tror att det inte är könsrelaterat utan mer till lugn/mindre lugn och/eller siktet inställt på annat. Mer på personlighet och experiment- och äventyrslusta liksom.
När det är lämpligt får väl prövas i mindre doser innan slutgiltigt svar, tänker jag. Och det som skulle va slutgiltigt kan behöva omprövas. Tänker jag också.
Det finns många nyanser!
Vidare virvlar tankarna till när jag var ung, och första gången var hemma själv en helg. Jag gick i 8:an minns jag, o var således 15. Eller skulle fylla. Farmor hade beredskap och grannarna var säkert välinformerade om läget. Ifall.
Precis som jag skulle gjort nu, i vuxen ålder med barn hemma.
Var och en måste göra sin bedömning, för sina ungar.
Du känner själv ditt barn och kan besluta utifrån det. Det viktiga är att andra vuxna vet läget och kan hålla koll, ta ansvar utanför sin egen ram.
Visa att man finns och är att lita på, även för andra än sin egen unge.
Tänker på frihet under ansvar, konsekvenser av handlande för att lära sig. Om förtroende och respekt, om vikten att försöka plantera in det. För att få respekt måste vi respektera, lyssna på.
Låter självklart, eller hur...?
Men kanske är vi snara att dissa barnens idéer och tankar istället för att forska mer om hur de tänker, på ev lösningar och planer?
Kanske ska vi mer ta ett andetag för att verkligen ta in, gojsa runt det en stund och be om att få återkomma med svar.
Inte välja enklaste vägen genom att rakt av säga nej. Kanske måste de ges en chans?
Tånker på nojjor gällande resande, som är mindre påtagligt med alla samlade.
Men OM nåt skulle hända, händer det så fort att tanken förmodligen knappt hinner med. Ungefär som när min far o jag körde på ett rådjur för längesen. Vi såg det oundvikliga o jag hann säga "faaaan". Det gick fort.
Men sannolikheten att nåt skulle hända är svindlande liten, vilket är tur.
Jag vill verkligen leva! Länge! Och suga ut det bästa av livets små läckerheter.
Jag vill finnas och känna, lära mig och jag vill finnas länge för min fina unge. Se henne bli vuxen, och lära mig hänga med i svängarna.
Nu har människor vaknat till.
Trafiken har tätnat medan mörkret är lika grått och regnigt kompakt.
Det är Alla hjärtans dag.
Världens bästa choklad fick vi av mina föräldrar per post igår:-)
Vi tar en tur till en annan vardag, lämpligt nog denna dag.
För att fylla på batterierna inför intensiv vår.
Jag tror det blir bra!
God fredag!
❤️