Nattliga funderingar.
Att vara vaken nattetid har sin poäng.
Det är väldigt, väldigt tyst.
Tankarna hörs nästan utanför mitt eget huvud, som det känns.
Jag har tid att samla ihop mig, mina funderingar.
Julgranens sken är behagligt och rogivande.
Jo, så visst finns det fördelar...!
Jag hade dock hellre legat lugnt och sovit som en gris....men så är inte alltid fallet, som bekant.
En annan natt sover jag min Törnrosasömn dock:-)
Tänker på barn, som på olika sätt far illa.
Som inte blir lyssnade på eller tagna på allvar, som blir för styrda för att liksom kunna få ta eget ansvar och utveckla en egen vilja och kärlek till det de gör. Som blir förringade, där det bestämS över huvudet på dem.
Där tryggheten inte finns.
Rädslan för ilska och utbrott, rädsla för onykter förälder och rädslan att inte bli sedd, räknad med.
Rädslan att bli överkörd, att inte få låta sin röst höras.
Förminskning av sin egen person.
Och mår illa.
Och tänker...
Hur kan man låta bli att fråga: hur känner du? Vad skulle du vilja? Vad tänker du?
För att därifrån resonera sig fram till en bra lösning.
För att som förälder ta sitt ansvar och ge barnet cred för att de tar sitt- och uttrycker sin fria, egna vilja.
Många barn i vår närhet, i vårt land och världen över far verkligen illa.
Och med illa menar jag inte misär utan just det att inte bli tillfrågad, respekterad.
Och från hjärtat älskade.
Vad gör det med barnen, längre fram i livet...?
Vad får de med sig och hur utvecklas deras tankar om sig själva och om omvärlden..?
Asfaltsbarn.
De finns.
Och tron på egen styrka finns ofta.
Med hjälp av åtminstone någon klok vuxen som kan coacha något sånär rätt.
Som en försiktig maskros trycker de sig sedan upp.
Genom asfalten.
Och då kanske det gäller att huka sig.
Har inte kraften kommit förr så gör den nog det då.
Kram Joey
❤️