Rivna murar.
Filmer blir det en del just nu. Liksom böcker.
Sköna och berikande och vilande aktiviteter.
The Bucket list, Den store Gatsby, This is England, Niceville, och igår Lyckan, kärleken och meningen med livet.
Jag gillade den.
Dess sköna rytm, otroligt vackra miljöer (speciellt den period när de var i Italien), det kändes starkt att se människors berättelser och rädsla.
Då hon försökte ta kontrollen över livet för att liksom själv överleva, för att inte bli mer sårad.
I vissa bitar släppte hon men i andra stängde hon fortfarande dörren i tron att kärleken skulle förvränga henne. Göra henne till nåt hon inte var.
Den skulle göra att hon riskerade att tappa bort sig själv.
Så lätt att tänka så, efter tuff skilsmässa eller andra tragiska händelser.
Att avskärma sig för att inte bli skadad igen.
Bygga upp en slags inbrottssäker skyddsmur runt sig själv för att känna belevat och artigt mycket, inte in-på-livet-mycket...
Men när man sen möter den där kärleken, hur otroligt avväpnande det är- om man vågar släppa in. Släppa taget om känslor som "inte ska väl jag" .
Tillåta sig att KÄNNA.
Att tillåta sig det för att man faktiskt är värd det.
Att våga öppna dörren in, våga känna och våga vara sårbar.
Det är stort.
Och hur självklart det ändå kan kännas, att utan min fina pärla är jag halv.
Och jag tillåter mig både säga och känna så, eftersom jag har släppt murarna.
Jag behöver och vill inte visa mig stark, vill inte bevisa att ensam är starkast- jag vill känna på riktigt.
Älska på riktigt.
Jag riskerar att gå sönder om något skulle hända, absolut.
Det skulle slita mig itu.
Men då får vi ta det därifrån, eller hur?
Jag lever ju NU.
❤Joey