Att välja attityd.
Efter promenad med musik i öronen (Kent, som jag lyssnar in mig på för att kunna avgöra om jag gillar eller inte gillar typ. Och för att min dotter bett mig om det...) känns det lite mer utrensat i huvudet.
Efter full dag med möten, planering, reflektion och mer möte så känns mitt huvud fullt.
Samtidigt som det dansar runt tankar.
Om hur bemöta, möta någon för att det jag vill ha fram ska få bästa möljiga grund, förutsättning att tas emot
Men också för att jag själv ska kunna öppna mig och anpassa mig i den givna situationen.
Vet man med sig att man är på ett visst sätt, så kanske ansningen behöver vara hårdare ibland.
Att ta till sig det någon faktiskt vågat tala om, smaka på det och låta det få gunga runt lite för att sedan tas itu med - det är en spännande process. Som ofta leder till att man som människa blir en smula mer ödmjuk, lyssnar in lite mer istället för att framhävda sig och sitt eget.
Mötet med andra kanske blir en smula lättare, mer nyanserat.
Lite mer inlyssnande när jag anstränger mig för att ta reda på hur personen är som jag möter.
Vad vill den? Behöver? Vad har den för bakgrund? Hur ser den på det ena och det andra?
Har någon annan så mycket klokt att säga, så jag bara kan lyssna?
Min egen röst kanske inte måste höras alltid...?
Om jag tystnar, kanske någon annan vågar prata?
Att försöka möta någon där den är - det är en konst.
Och det är en spänning.
Och istället för att hävda att det jag själv tycker och tänker är rätt, så kanske jag lär mig nåt på vägen.
Som just nu, våra ständiga diskussioner och samtal om ekologisk mat, hur djuren behandlas och vad man bör äta för att må bättre...
Som kan göra mig toktrött emellanåt.
Men jag har nu försökt välja att ändå vara nyfiken och eftertänksam.
Jag försöker välja den mjukare attityden.
Ibland är det svårt, men jag försöker.
Jag vill så gärna lära mig nåt på vägen.
Pussens <3
Johanna