Johanna Roth

Kroppen är en fantastisk maskin.
Ett konstverk.

Som kan te sig lika nyckfullt som Salvador Dali eller Van Gogh...
Som en berg- och dalbana med oväntade företeelser lite här och där.
Inte alltid så roliga företeelser.
Antagligen sånt man i den här aktningsvärda åldern får räkna kallt med:-).

Men att liksom ha skumma symtom som inte är självklara diagnoser är inte alltid enkelt.
Att liksom känna att man måste övertyga sjukvården att jo, det känns faktiskt så. Det är jobbigt, jag har ont eller vad det är.
Och att själv komma med ide om vad det kan röra sig om tas olika emot...!
Beror antagligen på mottagarens självförtroende...?

I alla fall...
Så är det jäkligt mycket lättare att gå på och veta vad man vill när det gäller anhöriga.
Särskilt som Tigermamma.
Don't fuck with me...!
Men när det gäller mig själv är jag betydligt mer timid. Rent av mesig....
Och jag förstår det inte riktigt själv.
Jag har det under bearbetning.

Steg 1 var idag.
Jag ringde dit jag trodde problemen hörde hemma, och fick rådet att sökaVc.
Så jag gick dit.
Och lade fram mitt ärende och fick ett väldigt bra mottagande och undersökning.
Av en läkare med en säkerligen ganska stor känsla för sig själv och sitt kunnande, och som då kunde bjuda på ödmjukhet.

Det tar sig kanske.
Nu har jag lite medikamenter vilket kanske inte är superkul men om det hjälper så blir jag kanske mer kul.
Och kanske John Blund kan göra nytta i natt. Snälla....!

Tittar just nu på två söta nördar som spelar guitarhero.
Min söta äkta nörd är hos papps och kommer hem imorgon❤!
Längtar!

Puss och kram
Joey