Johanna Roth

Mina tankar snurrar.

Är hos de arma människor som flyr sina hem, med det de kan bära. De söker sig till gränsen, ner i tunnelbanan för att söka skydd från det oerhörda. Det går ändå att föreställa sig paniken, sorgen att inte veta vad som kommer att hända, oron över sina nära och kära. Att vid gränsen behöva skiljas från männen i sin familj, att själv behöva ge sig av med sina flickor eller ensam. Bort mot det okända, till en skyddad zon. 

Det är mycket att ta in, det är nära oss och händer inte längre i ett land ofattbart långt bort utan kopplingar till oss. Det är en demokrati som anfalls av en diktatur, som vill något som vi inte riktigt kan greppa. 

Här, i vårt lugna land utan hot om krig på hundratals år så går det inte riktigt att ta in att hotet kanske närmar sig även här. Den maktblinda narcissisten vill antagligen mer än bara ta över Ukraina och återskapa det sovjet de en gång förlorat. 

Blir matt, yr och oroad.

Håller hårt i mannen min, och har en känsla av att jag vill snurra ihop mig i hans armhåla för att skärma av mig ett tag. 

Jag har lätt till katastroftankar, slukas upp av nyheterna och läser allt. Det är så jag funkar, för att försöka få någon slags kontroll i mitt huvud. Men det tar mycket energi. 

Älskade moder jord.

Tänk om du kunde skapa någon slags ordning i det här, låta karma råda. 

Låta fred och frihet skapas, återtas och bevaras. 

Jag ber en bön, till moder Jord och till stjärnorna. Tar in naturens ljud, stänger av nyheterna en stund. 

Ser fram emot umgänge hos goda vänner ikväll. Känns gott att få omfamna, prata och ta in vår omedelbara närhet för några timmar.

Försöka att se det som är vackert, fint och bra här och nu. 

Andas.

Ska lägga mig en stund, på golvet i musikrummet. Ha avslappning och andningsövningar.

Det blir bra.

Det BLIR bra.

❤️

Johanna