Kanske log du ändå.
Den tuffaste, hemskaste men också den vackraste begravning jag varit på.
Så genomtänkt, med allt från att det var en borgerlig sådan, till musiken och breven, dikterna som Yvonne (som höll ihop allt) läste.
Tror vi alla kunde känna Lola och hennes tycke och smak idag, oavsett när vi i livet kände henne bäst. Också så fint att se alla i hela färgskalan, det var något verkligt trösterikt i det mitt i allt.
Solkysst och vacker, leende och förmodligen väldigt nöjd. Som jag minns henne bäst.
På plats tog vi farväl, flätade in blommorna i murgrönan för att kistan sedan bara kunde sänkas ner med all blomsterprakt och ingen kunde då kasta ner blommor. Väldigt mycket värdigare och vackrare, mer stillsamt.
Där, i solen. Kanske sista sommardagen för i år. Som beställt från dig, Lola.
Kanske log du ändå. I alla fall var det så jag tänkte när jag satte mig vid pianot. Som min kompis sa, tänk att hon ler mot dig någonstans där uppe. Det hjälpte, att hålla ihop, ha fokus och kunna sjunga.
Efteråt föll jag isär, och det var som det skulle. Då hade sången nått dit den var tänkt, till dig och dem som behövde den.
Efter kaffe, fantastiska kakor och trädgårdshäng efteråt, så är jag nu uttömd.
Köttbullmackor och rödtjut fick det bli, här på balkongen. För att landa efter anspänningen, och för att ladda om. John Prine i högtalarna, och en sipp till.
Ta hand om er.
Ta vara på varandra, på ljuset och solen.
Kramar ❤️ Johanna