Far i hatten, autism och kramar.
Det blev tur och retur till Malmö idag, med mamma och pappa, för att hälsa på min bästaste unge och sambon Oscar.
Vackert körväder, mysigt elvakaffe.
Promenad i lugna, vänliga staden med ett myller av olika människor. Möllevångstorget, massor av blommor och vackert väder. Far i hattens goda pizzor och så kramar.
Och puss på ungens tinning.
Så väldigt fint.
I väntan på pizzor.
Med fådda blommor.
Glada hus!
Såg i går klart heartbreak high, en serie om unga vuxna som strular runt, mobbar och mobbas, och som försöker hitta sin plats i gänget och livet. Om trassliga relationer, psykisk ohälsa och autism.
Har tidigare sett Everything is gonna be okay.
Så bra, lite roliga, dråpliga, fina, kärleksfulla, jobbiga, tragiska, känslosamma och lärorika serier.
För att bättre förstå, för att få en inblick i hur det kan vara att leva med autism och adhd. Om känslan av att inte passa in men vilja så det värker, om hur en därför tokmaskar och därför gör våld mot sin egen person. Tills det spricker och världen,
känslorna smälter ner i en hög som smält glass. Och så samlar en ihop sig, borstar knäna, omfamnar sig av de som vet och finns och älskar.
Gillade ett replikskifte
"Är jag för mycket?"
"Ja, men du är min för mycket".
Kan rekommendera dessa, den förstnämnda finns på Netflix och den andra på viaplay.
Om en vill lära sig förstå och reflektera, och försöka sätta sig in i andra människors sätt att vara och se på omvärlden.
Är lite trött nu.
Varit två bildagar.
Min kropp svarar så fint på behandlingen jag får, och jag vågar nästan inte tro på det.
Det är verkligen hädiskt skönt att inte ha ont. Att inte ha kramp, och inte känna att bäckenet är fastlåst i fel position som gör att hela ryggpelaren är helt crazy med stela muskler och ont, ont, ont.
Må det hålla!
Imorgon blir det träning på gymmet och jag LÄNGTAR.
Kram ❤️ Johanna