Johanna Roth

Sitter och tar igen mig en stund, efter långsam promenad hemåt. 

Har sjungit på begravning, i vår vackra Domkyrka. Trots sorg, smärta och saknad kändes det ändå varmt och ljust. 

Mycket musik, både instrumental och andra solister som fyllde kyrkan med värme.

Tacksam att jag fick förtroendet att sjunga dessa vackra sånger.

Tacksam att jag sa ja, dels för att det kändes fint och känslofyllt och dels för att min röst är tillbaka. Kanske inte till hundra men nära. Också tacksam över att nerverna kunde hållas i schack, trots avsaknad av offentliga sånguppdrag under lång tid.

Jag hoppas att sången nådde in, dit du var. Att den gav värme och tröst, kanske lite hopp mitt i allt. 

Stegen gick sakta.

Behövde ta in ljuset, grönskan och fågelsången lite extra. Tänkte på hälsningen, på att vi ska leva våra liv. 

Som jag tänker är det just att ta in det som är. Just nu och här, njuta av det som omger oss. Att vara nära när vi ses, att ha fokus på den jag möter för stunden. Allt annat kan vänta.

Som dina döttrar sa, att du kanske ändå låg där och vickade på tårna. I takt.

Hoppas det. 

Känner mig ödmjuk, och lite urlakad.

Fick energi av balkonghäng och lite vätska, nu redo för eftermiddagsjobb på distans.

Det där livet, med sina ständiga kontraster.

Omfamning till dig som behöver.

Kram ❤️ Johanna