Johanna Roth

Jag undrar hur en blir vän med den.

Om hur en möter den när en vet att den snart kommer. 

Kommer jag att kunna känna det så när det är dags...?

Kommer jag att känna att jag är nöjd, att det är ok att det är slut? Att dansen och skumpan och showen ändå är slut så att vilan är välkommen....?

Som kvinnan som visste att tiden var knapp, att hon var nöjd som efter ett härligt party. Redo för nästa steg. För nästa energi.

Det är ju vackert att tänka så, att vi går vidare till ny energi. Att när själen lämnar kroppen försvinner den till något annat. 

Det kan vara en tröst när en är med då någon tar steget till andra sidan.

Det är något fint ändå, mitt i all sorg och saknad som kan kännas övermäktig och omöjlig att hantera - att det känns som en fortsättning fast på ett annat sätt.

Jag hoppas att det är så jag skulle kunna möta det, men tänker att det måste ta tid att komma dit. Att acceptera det.

Att det alltid kommer att finnas saker en vill vara med om, se, upptäcka. 

Människor en vill följa och finnas till för och som en inte vill lämna. 

Och så rädslan.

Osäkerheten. Vad som kommer sen.

Ingen som inte har gått över till andra sidan kan ju egentligen veta.

Men jag bär med mig hoppet om att det övergår till ett annat stadie, ett liv fast annorlunda. 

Att den som går före ändå finns där, runtomkring. Som en viskning, en vind, en kärlekshandling. Som en liten fågel på fönsterblecket eller som en klapp på kinden.

Kram ❤️ Johanna