Det finns gränser.
När det känns som att bröstkorgen är fylld av slem istället för luft med gasutbyte.
När andetagen alltid låter rossel istället för som normalt, inga ljud.
Eller när känslan är att det sitter någon, tyngre än du, på bröstet.
När utrymmet känns som ett sugrör - där du ska försörja dig på inkommande luft och bli av med utgående.
Det blir liksom lite trångt.
Det gör att du blir trött, väldigt trött.
Och efter medikamenter, hyfsat darrig.
En dag hemma, efter okul inhalations- och pepflöjtsnatt, får det bli.
Musik, ljus, bok, vila, ingefära, citron -och honungsvatten, mediciner - så skapas läkning.
Brottas ibland.
Att jag får dåligt samvete av att då stanna hemma, men tänker sen att det är ganska korkat.
Är egentligen, när jag är snäll mot mig själv, ganska övertygad om att ifall någon annan känt som ovan beskrivits så hade hen aldrig ens funderat över att gå till jobbet.
Tröttheten och förmodligen också ångesten hade tagit över. Och kanske känslan att inte vilja låta andra höra hur en oavkalkad kaffebryggare låter...
Sen är jag ju van.
Det är oftast inget hinder i det dagliga livet, men det finns gränser.
Så nu tar jag ledigt.
Lyssnar på nyupptäckt musik som Spotify presenterar och försöker bli piggare.
Kram och fin fredag till er❤️
skriven
Ja tänk att vi alltid ska ha dåligt samvete för allt. Vila i lugn och ro! Själv är jag också sjuk men " bara" förkyld. I kommunen är det ännu svårare att vara hemma. Vi var bara 2 idag och min kollega var också sjuk. Men jag kanju inte gå till jobbet när jag knappt orkar gå till toa!!