Johanna Roth

Efter att ha varit hemma två nätter och kollat till det, släppt in fönsterputsare och sambon jobbat, så är vi åter i stugan.

Fotade vår blommande klematis på garaget innan avfärd, så ljuvligt vacker blomma!

Somnade till stillheten, mörkret.

Vaknade till tystnaden. Sovit som en stock. Fågelkvitter när uterummet öppnas upp. Vyn med korna precis utanför, nyfiket kollar de in varenda rörelse en gör.

Tusse kollar på håll. Ganska nöjd att inte välja andra Sudan staketet, tycks det.

Tänkte igår på att jag snart passerat datum där det inte längre är ok att på frågan "hur är det" svara "sådär, faktiskt". Då slutar folk att fråga, för en orkar inte längre höra det dåliga. Det är nog inte bara ett drag jag har utan det är nog mänskligt, att en till slut värjer sig för tråkiga nyheter. Tittar bort, slutar lyssna och framför allt slutar fråga. 

I min enfald trodde jag inte behöva hamna där, i den mindre kul fållan. Jag tänkte att ett par veckor skulle va nog för att åtminstone orka hälften av mitt vanliga tempo. Att jag inte längre skulle ha besvär av konstig art, att hostan kanske till och med skulle låta normal (ja, vad ÄR normalt för en med 48-årig astma...?!). Men nä.

Jag klarar inte hälften av mitt tempo. Förvisso klarar jag betydligt mer än för ett par veckor sedan. Kroppen känns ändå ganska stadig nu, senaste dagarna har den hämtat sig muskelmäsdigt känns det som. Promenaden igår kändes mer som vanligt fastän hälften så långt som när jag är frisk. Men: framsteg.

Halsen: okul. Ond. Hes.  En jävligt seg historia!!!

Hostan låter nog så här på en med så lång diagnos. Det är nog bara att inse men så länge det inte känns som att nån sitter på en eller trycker ihop mig så är det vad jag har att förhålla mig till. Gäller att lära sig nyanserna av hur den låter och när fara är på färde typ.

Jag får flytta mitt utgångsläge något, helt enkelt. Vilket tar emot men just nu inte så mycket annat att göra.

Ni är nog mer tålmodiga än jag. 

Tack för att ni finns❤️

Och så musiken som betytt nåt genom åren.

Det har varit så mycket...! 

Cortex från början av 80-talet med Freddie Wadling som leadsinger älskade jag. Första gången jag hörde det var när min bästis och jag cyklade till skogen där snyggaste, mest spännande killen bodde. I eget hus på föräldrarnas tomt...bara det! Dör samlades vi, åt kebab och pizza, drack cola och lyssnade på cortex. Den rösten satte sig för alltid som en storfavorit hos mig, älskar hans platta Efter regnet med så oändligt vackra texter.

Och samma bästis och jag lyssnade mycket på Noice. För den snygga sångarens skull men mest för attityden, kaxigheten i både musik och text. Än idag älskar jag I natt e hela staden vår, går igång på alla cylindrar och tokskuttar som om vore jag blott femton år:-).

Jojomen.

Kanske vore en låt att göra om tills jag kan (om jag kan) sjunga igen? Undrar om någon kan ta sig an det med mig...! 

Vore kul. Mina favoriter i ny tappning. Tio-i-topp, nästan en hel konsert:-)

Kramis ❤️ Joey