Johanna Roth

Mitt vardagsrum nu för tiden. 

Under sedumtaket i trädgården, där även katten Tusse trivs. 

Det fläktar gott, skyddar från sol och är ett utmärkt läs- och sovställe.

Påbörjade bok "På andra sidan gatan" (klart läsvärd) och avslutade den igår, påbörjade en ny som jag också snart läst ut (lättläst och kiosklitteraturlik men också mysig). Tur det finns gott om böcker, och härligt att faktiskt orka läsa igen.

Tog en promenad även igår kväll, två ggr upp och ner för Karlahöjden fick avsluta den. Nöjd ändå, att jag orkar. Andningen är inte helt ok, orken och definitivt inte rösten men orken kommer. I snigelfart, men den kommer. Behöver inte längre sova mitt på dagen - bara vila. Fått behandling för svampinfektionen....seg sådan, där det kan ta upp emot två veckor innan effekt:-(....

Jag erkänner, det är jäääääkligt segt.

Och det hindrar mig eftersom jag bör vila rösten, ska således inte sitta på jobbet och prata i telefon hela dagarna ännu...

Bara att inse, att backa. Att låta tiden läka.

Det är onekligen lättare sagt än gjort.

Rent fysiskt har jag i alla fall varit på stan idag, gjort lite ärenden. Ätit lunch hos mina älskade föräldrar, och åkt på sightseeing med de runt omkring. Fint och skönt. 

Fick kaffebesök idag på morgonen av äldsta bonusdottern. 

Så mysigt! Det värmer en elak styvmors hjärta! Härligt att sitta ner och prata en liten stund.

Värmer gör även blommor, mess, inlägg på Facebook o instagram från alla vänner, kollegor, bekanta som finns där. Stöttar, puschar, önskar och ger sin tid och sin kärlek.

Det är fint, och det värmer verkligen.

Tack alla ni❤️

Det är onekligen så att jag känner mig ganska tyngd av min klenhet emellanåt.

Att livet lite då och då måste sättas på paus för att jag inte orkar. Och jag blir liksom en belastning för de i min närhet.

Det är tungt och tråkigt och jag önskar så att det vore bara lite annorlunda.

Lite längre stunder i taget.

Kram ❤️ Joey