En slags frihet.
Avslutade Sveas son igår, sittandes i farmor Majas fåtölj.
Som alltid när Lena Andersson skriver, är det förbaskat välformulerat med skön twist på det som sägs att det är omöjligt att inte börja reflektera.
Den får mig att fundera över vem som egentligen är mest fånge i sina egna föreställningar om hur livet ska vara. Inte så självklart att den som vill slå sig fri från konventioner och regelverk, fyrtiotimmars arbetsvecka och traditionsenligt liv med semesterveckor
och att vilja dra sitt strå till välfärdslandet - är den som är mest fri.
Själva kämpandet att göra allt som står i ens makt för att INTE hamna där är också en ofrihet. Att inte kunna anpassa sig och leva det liv som merparten lever är nog så tufft.
Fine om en bara gör, inte strider för att inte hamna i "mittfåran", när valet är av kärlek till det en gör, när lusten tar över och en klarar sig ändå - men striden. Den är o-befriande tänker jag.
Liksom striden att inte gå en millimeter utanför sin egen box, det är också att leva ofri. Det är också att vara fånge för att en är rädd att pröva annat. Reflektera över sig och sitt.
Som alltid handlar det om balans. Den berömda balansen.
Att hitta det en för tillfället vill, köra på det och finna glädjen och förnöjsamheten i den strävan. Tills lusten att göra annat kanske infinner sig, och processandet med det börjar.
Men lugnet i det som nu sker, det är fint att hitta. Och det är en slags frihet i att finna det - oavsett vilket sätt en väljer att leva på.
Läs Lena Andersson om du inte redan gjort det. Så intressant med böcker som sätter igång saker, tycker jag. Som får en att fundera över sig själv och sitt.
Antibiotikakur avslutas idag. Cortisonkur påbörjas.
Tror att det känns lite bättre idag, inte lika slut i kroppen eller knoppen. Inte lika ledsen.
Jag hoppas det är nu det kanske börjar vända så att jag känner det också.
Det vore fiffigt!
Kram ❤️ Joey