Boken Lila.
En bok med otroligt vackert språk, och en melodi som är mer som dikt än skönlitteratur.
Innehållet är intressant, men ändå finns det inte riktigt det driv jag gillar. Den är liksom långsam-läst. Ibland tror jag att det är bra dock. För mitt inte alltid fantastiska tålamod.
Att ha en karamell länge liksom, för att långsamt ta mig in till det inre för att möjligen upptäcka nåt nytt.
Boken om Lila.
På 20-talet i Amerika. En fattig liten flicka försvinner från det som förmodligen är hennes hem. En gammal hemlös kvinna tar med henne då hon anser att hon ju inte kan sitta där i regnet ensam. De lever tillsammans, dag för dag för att hitta arbete och mat tills flickan kommer till ett litet samhälle där pastorn bor och verkar. Då hon tar sin tillflykt till kyrkan vid ett kraftigt regn, så finns han där.
Det uppstår en märklig kärlek, respekt och ödmjukhet inför varandras liv, sätt att leva. Det är då språket är som vackrast, i dialogen dem emellan.
Det är en annorlunda, och fin liten bok om än lite långsam-läst.
Kramar Joey ❤️