Genomskinligt introvert.

 
Den är på nåt sätt energi.
Den där tavlan.
En rörelse, uppåt, framåt, inåt.
Hopp, förtvivlan, mod...
Ett virrvarr av energi.
Färger.
 
Lilla sångfågeln står nedanför.
Tycks få energi av tavlan. 
Blir vackrare av sällskapet.
 
Ibland blir en det, tänker jag.
Vackrare av sällskap, alltså.
Ibland tycks en bli gråare.
Liksom genomskinligt färglös, utan att en vet varför.
 
Trots röd blus blev jag grå, rakt igenom.
Satt, stod, gick som en plastfolie - genomskinlig och kanske också introvert.
Förmodligen så.
 
Ovanligt sammanhang, ovant och obekvämt.
Utmaning som kändes som för stora skor.
Liksom skavde på hälarna.
En sån dag, ni kanske vet...?
 
En grå.
Imorgon kanske en annan.
 
Mer energi.
Färg.
 
❤️
 
 

Kommentarer:

1 lars:

skriven

Poesi

2 Johanna:

skriven

Tack:-)

Kommentera här: