Får inte hindra.

 
Det är inte utan att vaksamheten ökat för egen del. 
När dottern och jag gick på broarna i storstan, som bara har en vanlig trottoarkant från vägbanan så slog det mig att det vore så lätt.
Så lätt att upprepa galenskapen i en vanlig vardag, där promenaden hem kan sluta abrupt. 
Det är konstigt att tänka sig, att det kanske alltid är nån jävla galning som planerar sitt dåd. 
Oavsett var vi befinner oss i världen, så finns det  alltid risker.  
 
Det skapar i mig en lätt ångest, faktiskt. Att det ändå är så där skört, den där hårsmånen. 
Men ändå.
Ändå kan jag ju inte låsa in mig.
Sluta leva, resa, vara på andra platser än dör jag hittar som i min egen ficka.
Där det för övrigt också kan hända galenskaper.
Det är också nåt vi måste förhålla oss till.
Utmana oss själva med.
Jag tycker att jag påminns oftare, får tunga tankar inom mig.
Men det får inte hindra.
Vad blir livet då?
Ett fängelse. 
I det vill jag inte va.
Inte av rädsla förhindras att leva.
Noop.
Det är inget liv.
 
Som jag skrev igår, så gäller det att fylla vår obestämda tid med det vi själva önskar för att skapa vårt värde av liv.
Så jag fortsätter att gå.
Här hemma, i huvudstaden, mellan huvudstäder i världen, mellan länder, flygplatser...
För att se, upptäcka och leva livet.
Med mannen i mitt liv till annan destination imorgon.
Kognitiv beteendeterapi kan vi kalla det:-).
 
Kram Johanna ❤️
 

Kommentera här: