Perspektiv.

 
 
 
 
Det florerar mycket olika tankar och åsikter på sociala medier efter att kärleksutlåtanden flödat efter fredagens attentat i Stockholm. 
Många andra vill istället hetsa upp människor, få oss att hata istället för att försöka gå vidare. Se saker för vad de är. Få oss att tro att det inte är utfört av enstaka idioter, som är uppfyllda av hat, av att skada, av att få folk att bli rädda utan att "alla" från någon särskild folkgrupp, eller enskilt land står bakom den här typen av handlingar.
 
Det är ungefär lika sant som att säga att alla från Uzbekistan är födda till terrorister, som att säga att alla skåningar är det. Eller några andra, vilka som helst som klumpas ihop. De som inte är som oss. 
Det är ju såklart lättare att tänka så. Att en ska akta sig för de med annan hårfärg eller för de med långa naglar eller rosa strumpor...
kan en klumpa ihop så kan en urskilja dem.
Ett perspektiv som är djupt olyckligt.
Smalt och snävt och krympande för ens eget mod, för ens egen världsbild och som begränsar ens liv. Som gör en rädd.
 
Det finns enstaka galningar, av vilket slag de vara månde. Så är det sannerligen. 
Det finns fanatiska dårar, psykiskt labila och sjuka människor...ja. De finns. Och en kan inte enkelt sia om vilka dessa är. 
Men en kan utgå ifrån att de allra flesta människor på vår jord är bra människor.
Som fungerar ungefär som oss.
 
Att ha åkt med dottern till Spanien efter en märklig helg i Stockholm vidgar perspektivet. Det ger vila, och lite avstånd från det som hände samtidigt som tomheten av meningslösheten finns kvar. Den får vi leva med. Lära oss att hantera. Oron finns, tankarna på vad som kan hända när som helst.
 
Men här är vi nu.
I sol, värme, vackert land.
Och vi försöker njuta, ta vara på och rå om oss lite extra.
 
Kramar Joey ❤
 
 

Kommentera här: