Overklig verklighet.

Jag vaknar upp till en ny overklig verklighet.
Från medvetenheten att det kommer säkert att hända, nån gång, till kännbarheten att det faktiskt har hänt.
Det som ändå inte får hända.
Som är så brutalt vidrigt slag mot vårt land, vår demokrati och vår frihet.
Att ursinnigt göra våld på så många som det nånsin går. 
För att döda och för att skapa rädsla.
 
Det hände en halvtimma efter att vi kommit fram till min bror, jag och föräldrarna. Jag fick ett sms av min älskade unge att det hänt men att hon var i säkerhet på Skeppsholmen där konserten skulle äga rum. Tv gick på, med dessa vidriga scener. Och oron ökade, det blev väldigt skakigt. Att en misstänkt terrorattack faktiskt gjort våld på oss. På helt oskyldiga, fredagsflanerandw människor. 
 
Jag ville bara hämta mitt barn, få krama om. Ha henne i tryggheten. Men vägar stängdes av, skolan fick inte släppa iväg eleverna trots att konserten ställdes in. Frustrationen över att vänta, oron ifall mer attacker skulle ske...
 
Vi fixade mat, öppnade en flaska vin till de som inte skulle köra. Fördrev tiden. 
När vi väl fick hämta henne så var det en overklig biltur. Lemmeltåg av gående människor som inte kunde göra annat än att gå eftersom all trafik var avstängd. Människor i tusental som rörde sig överallt. Poliser med automatvapen. 
 
Ändå. På nåt sätt så fanns det änglavakt mitt i allt. I allt fredagsvimmel skadades förvånansvärt få människor, tack och lov. Men lika förfärligt, brutalt och tragiskt för de som drabbades. 
 
Medmänsklighet finns mitt i allt. Folk öppnar sina hem, ger poliser frukt så att de ska orka, erbjuder skjuts och värme. Det ger hopp.
 
Det är en konstig känsla i kroppen idag.
Tacksam att vara hos mitt barn, att jag inte är 45 mil ifrån. Men oron finns, trycket över bröstet.
Men idag är det viktigt att återgå, tror jag.
 
Till att leva.
Vägra vika ner oss.
Våga vara.
Trots allt.
 
Kramar till er ❤
 
 

Kommentera här: