Min stund på jorden.
Ett vackert språk.
Det kan liksom förtrolla, ge liv åt en grå dag och ge lust att gräva sig djupare ner i historien.Vilhelm Moberg skriver vackert.
Din stund på jorden.Ger tankar åt vad som händer när någon lämnar oss. Att det ibland bara är en själv kvar som bär minnet av den som levt. Till slut finns endast den sista länken kvar i livet, och när den dör så dör en gren av en släkt.
En konstig tanke. Att det nu finns några levande kvar i en gren av släkten, men efter oss finns inget. Såvida inga barn tillkommer, som i sin tur får barn...
Vår stund på jorden är ju dock viktigare än vad som kommer sen.
Tror jag.
Vår eventuella uppgift efter döden kan vi inte riktigt veta förrän vi är där. Kanske förnimmer en det i ögonblicket då livet rinner bort, kanske blir det bara tyst. Mörkt.
Jag tror dock att vår själ lever vidare i någon slags form. Som tröst till den som finns kvar. Som en ljum smekning.
Å andra sidan, om det bara blir tyst och mörkt vet vi själva inte av det.Men trösten till den som finns kvar blir klen.
Och som jag själv förnimmer de som gått vidare så tror jag på den ljumma smekningen.
❤️
Joey