Det bästa med att sluta skolan.

 
Att slippa idrott och friluftsdagar kan vara det absolut bästa med att inte behöva gå i skolan. 
Allvarligt talat.
Jag avskydde det verkligen. 
Båda fenomenen. 
Idrotten som en ständigt återkommande plåga med dess redskap, bollar och val eller bortval till olika grenar. Och min kamp att gärna träna - men på mitt sätt. Att få springa i skogen istället medan övriga sprang omkring likt besatta jagandes en boll, eller fastnade på plintar. 
 
Och friluftsdagar...!
Hela dagar iklädda säckiga wct-overaller, ofta också regnkläder eftersom det sällan råkade inträffa på årets snyggaste dagar, där olika idrotter skulle övas.
Att ogilla det 1 gång per vecka i 1 h åt gången är en sak men att behöva utsättas för detsamma en hel skoldag, högst ofrivilligt - kastandes bollar, slunga iväg större bollar som ändå hamnade vid fötterna, höjdhopp som gjorde att kroppen blev som en stel lyktstolpe och inte lyckades åstadkomma nåt alls förutom vägran. Likt en tjurig häst med nedböjt huvud, svärandes över detta helvetespåhitt. Spelandes fotboll en halv dag och nån annan förbannad sport den andra halvan...
Tills jag då kom på det.
Jag älskade att springa.
Och det fick jag, så länge jag faktiskt rörde på mig var det ok. Tack snälla ni lärare som lyfte stenen från mig. Att jag fick utöva min typ av träning.
 
Jag gillar fortfarande att träna, har alltid gjort.
Men allra helst själv. Jag har sprungit, cyklat, styrkettränat...
För mig själv, med musik i öronen och ingrottad i mitt eget flås och huvud. Det är fantastiskt skönt.
Men fortfarande skulle jag säga att det bästa med att sluta skolan var att slippa idrotten.
Och framför allt friluftsdagar...!
 
Så.
Mina tankar går idag till min dotter, som ska utstå detta fenomen denna fredag.
Älskar dig till månen och tillbaka.
Och en tröst: du slutar också skolan en dag.
 
❤️

Kommentera här: