Johanna Roth

 

Nu talar jag inte logik, inte realism.

Jag talar om känslan av meningslöshet.

 

Att leva ett liv, säg, ett förhållandevis långt liv där sug och mening, lust och glädje fortfarande finns. Upptäckslustan, glädjen att hitta på saker, vara i sociala sammanhang är drivet i livet. 

 

Och så vet en.

Att en dag tar det oundvikligen och oåterkalleligen slut. 

Och jo, det är det jag vänder mig emot. 

Det meningslösa i det skeendet.

Om du varit en älskad människa, som tillfört värde i andra människors liv där en vet att saknaden kommer att vara stor...ja, då känns det meningsfattigt. Som en dum ide. Som en väldigt bitter händelse. Som ett hån till den som lämnar och till de som lämnas kvar.

 

Och jag vet, jag vet att vi föds och dör - det är livets gång. Jag är väldigt väl medveten om det, och har funnits nära när både nära och patienter gått över till andra sidan.

 

Men jag vill ändå protestera mot det.

Jag ogillar det verkligen.

 

❤️